Stories from Mumbai

För snart en månad sen firade man Diwali i Indien. Det är deras största högtid och kan jämföras med både jul och nyår. Det kallas också ljusets högtid och man firar i fem dagar kring nymånedagen i den hinduiska månaden karttika. Eftersom Diwali följer månkalendern så flyttar sig datumet, men den infaller alltid i slutet av oktober eller början av november. Bara en dag är nationell helgdag, men skolorna har lov en eller två veckor och firandet börjar ofta långt innan, precis som julfirandet för oss. Man dekorerar med ljus och lyktor och samma typ av julstjärnor som vi har hemma. Men inte vita förstås, i Indien är det bara färgglatt som gäller!  Lyktorna tänds enligt sägnen för att välkomna Lord Rama och hans hustru Sita hem efter 14 år i exil när han besegrat demonkungen Ravana. Det är väldigt många att hålla reda på i den hinduiska mytologin, men Rama är en av de viktigaste gudarna efter Krishna och Rama betyder just gud på flera språk. Han är inte säll

Klockan 5:30 vaknar jag av minareten. Den ligger visserligen ett par kilometer bort, men jag brukar ändå alltid vakna till av den mässande, halvt melodiösa böneutroparen. I början irriterade det mig, men nu tänker jag bara vad skönt, jag kan sova två timmar till ;) Stämman från minareten hörs ett antal gånger till under dagen, men då tränger den inte igenom på samma sätt. Det är nämligen fullt av andra ljud som fyller staden. I stadsdelen BKC där vi bor, är det nästan tyst under natten, men det är inte det vanliga. Det är nämligen aldrig tyst i Mumbai. Mest påtagligt överallt är förstås alla fordon; bilar, taxi, mopeder och inte minst tuc-tucs. Och alla tutar! Hela tiden!! Inte bara för att något annat fordon skall flytta på sig eller att det är fara å färde, utan för att det är en väldigt dålig vana. Det är liksom ett sätt att göra sig hörd på gatorna. Tut-tut, här kommer jag!! Väldigt tröttsamt. Våra chaufförer är väluppfostrade och tutar aldrig, förutom om det är en trafikf

Nu har startskottet gått för den indiska festival-säsongen. Den började för några veckor sen med Raksha bandhan då man firar syskonskapet bror-syster, vilket då naturligt firas i familjen. Så igår var det dags för Janmashtami, en glad högtid då man firar Krishnas födelse. Vi blev hembjudna till några av våra grannar i fastigheten för att fira. Patrik hade fått inbjudan och jag kände de inte, så jag kände mig lite osäker. Vad har man på sig, när kommer man (det verkade vara som ett öppet hus, men man vet ju aldrig), ska man ta med sig något? Vi bestämde oss för att indiska kläder nog var passande och gick dit i lagom tid efter att det börjat. Vi fick börja med att ta av oss skorna utanför, vilket man oftast gör här, men speciellt för denna högtid tydligen. Skorna måste lämnas utanför hemmet. När vi steg på blev vi som alltid väldigt välkomnade och de ville genast att vi skulle ställa upp för fotografering. I entrén hade de låtit bygga upp ett tempel av de vackraste blomsterarrangemang

Lagom till skolavslutning och sommarlov har monsunen redan kommit till Mumbai. I början på veckan fick vi meddelande om att det skulle komma kraftiga skyfall och igår var det så dags för monsun-premiär. Vi satt i skolan på avslutningscermoni när det fullständigt började vräka ner vatten. Under natten hade både jag och Patrik vaknat av en kraftig åskknall. Det beslöt att stänga skolan tidigt så att alla skulle kunna ta sig hem säkert innan det blev för stora översvämningar. Det regnade så mycket, så jag fick be Anand hämta mig på skolan, trots att det är knappt hundra meter till vår byggnad. Utanför skolan stod vakterna redo med paraplyer så man kunde ta sig ut till bilen utan att bli dränkt. Många längtar efter monsunen och hela maj pratar alla om att snart kommer regnen. Det är så varmt och fuktigt precis innan regnen kommer, man behöver bara stiga ut så blir man helt genomblöt. Det är som att sätta på sig ett våt-varmt omslag och man måste vänja sig vid att ständigt vara sv

Igår hade vi release-fest för vår bok! Det vill säga den bok som American School of Bombay ger ut i år. Det är tredje året i rad som skolan ger ut en antologi berättelser av elever, föräldrar, lärare och andra anställda, alla på temat "From the road". Årets titel är Reflections from the road och innehåller korta berättelser och dikter på åtta olika språk tillsammans med målningar, teckningar och foton. Omslaget är en målning av en student i grade 10. Årets ledord har varit "courage and compassion", ett tema som har inspirerat till berättelser om visar på mod och medkänsla. Det är berättelser från globala nomader som vågat ge sig ut att upptäcka världen, vare sig det är som medföljande, barn eller professionell. Det är berättelser om med- och motgång, om att överkomma svårigheter, om att finna styrka, vänskap och kärlek långt hemifrån eller nära. Drivkrafterna bakom att ge ut dessa böcker (de två tidigare heter Stories from the road och Letters from the ro

Förra ett tag sen åkte jag med min granne och vän Asha för att köpa tyg. Asha behövde nytt tyg till en sari-blus som skulle matcha ett redan inköpt sarityg och ville ha mig med som smakråd. Redan veckan innan hade vi gått igenom hela hennes samling av sariblusar, men ingen passade tillräckligt bra till det nya ljusrosa tyget. Och inte mig emot, jag åker ju mer än gärna och köper tyg och det kan ju inte bli bättre än att en lokal indier visar mig sina favorit-tygaffärer! Det finns alltid hur mycket som helst att välja på i tygaffärerna, man blir först helt snurrig av alla vackra tyger som ligger på hög utmed väggarna. De har få tyger på rullar som vi är vana vid, utan de ligger prydligt ihopvikta bakom en disk. Så man måste ha ett affärsbiträde som hjälper en att ta fram det man vill se. Men det är inga problem, för det råder ingen brist på personal. Och det är bara manlig personal. Jag frågade Asha varför det är så och hennes förklaring var att de anställda kommer från de enklare om

Efter en oerhört avkopplande dag i söndags, långt från storstad och internet, var det åter dags för safari igår (läs måndag). Så tidig uppstigning klockan fem och iväg. Same procedure as last time, med kö för att betala och visa pass etc. Efter det kö för att bli tilldelad bil och chaufför. Känns lite som en gränsövergång i Mozambique med allt köande. Denna gång fick vi en kvinnlig guide som verkade rätt kunnig, men som tyvärr liksom de flesta andra, pratar dålig engelska. Många indier känner sig generade när de ska kommunicera med utlänningar om deras engelska är dålig och blir därför ännu mer tystlåtna och lite buttra. Men att vi skulle se tigrar var det i alla fall ingen tvekan om! Det var betydligt behagligare med en morgon-tur än en i stekande eftermiddags-sol. Nu kändes det underbart att sitta i den öppna jeepen och insupa de typiska bush-dofterna och se solen stiga upp över horisonten. Lugnt och fridfullt och bara naturens ljud när inte safari-jeepen är igång. De