Stories from Mumbai

I helgen var jag och Patrik i Delhi. Vi var bjuda på bröllopsmottagning Indian style och det kan man inte tacka nej till. Det var Patriks f.d. chef från tiden på GM i Stockholm vars son gifte sig. Vi har inte träffat honom och hans fru sen de bodde i Djursholm för ca 10 år sen, men när han såg att vi flyttat till Indien blev vi alltså bjudna till sonens bröllop. Vi visste inte så mycket om bröllopet, men förstod på inbjudan att bruden inte var av indisk härkomst. Jag rådfrågade vänner och Patriks sekreterare angående klädsel och gick efter råd till en typisk indisk affär för festkläder. Och festkläder här är verkligen festkläder. Det är glitter och tyll och massor, massor av tyg! Kände mig ganska osäker på vad jag egentligen skulle ha på mig, men efter att ha läst på och fått råd så visst jag i alla fall att svart eller vitt inte är ok på indiska bröllop. Inte så konstigt. Eftersom det inte heller var ett hel-indiskt bröllopspar skulle en västerländsk klänning också vara ok. Men lång.

Förra helgen firade skolan Incredible India. Vilket fantastiskt arrangemang! Eftersom det är vårt första år här så visste vi inte riktigt vad vi skulle förvänta oss, men det var en underbar kväll som hyllade vårt värdland med massor av sång, dans och musik. Ute på fotbollsplanerna hade skolan och föräldraföreningen ordnat med scen, utsmyckning, ljudanläggningar, storbilds-skärm och dessutom dukat upp massor av indisk mat. De allra flesta var klädda i indiska kläder. Jag valde sari och hade ägnat veckan åt att få den sydd och skaffa de rätta tillbehören. Flera kvällar tränade jag med hjälp av Youtube att sätta på den. Det gick ganska bra, men sen bad jag ändå min supertrevliga granne Asha om hjälp. Och fick dessutom låna lite guld-bangels från henne, eftersom man absolut måste ha indiska smycken till en sari. Halsband och örhängen hade jag själv. Mina smycken gör sig väldigt bra i det här landet, det är nog faktiskt här de passar bäst! Johannes och Sebastian hade på sig varsin Modi-v

Det här med att handla mat här är en ständig läroprocess. Från att i början vara super-försiktiga har vi nu vidgat våra vyer lite mer och lärt oss efter hand. Att handla mat tillhör ju definitivt inte mina favoritsysslor, men jag måste säga att jag börjar se charmen med att handla här. Det trodde jag nog aldrig, speciellt eftersom man måste åka till så många olika ställen. Det finns sannerligen inget Ica Maxi dit man kan åka och handla allt på en gång! Nej, här är det småskalighet som är melodin. Igår tog Patrik och jag söndagsrundan för att fylla på förråden. Turen går oftast till Pali Hill market, en marknadsgata i stadsdelen Bandra. Här finns frukt och grönsaker i olika stånd på gatan, en cold store som säljer kyckling, flera s.k. supermarkets, vinaffären, affärer specialiserade på städ- och hushållsprylar, en kemtvätt, en korgaffär och inte minst en bra delikatessaffär m.m. Det är bara en liten trång gata som är några hundra meter lång med den rymmer minst 30-40 olika försäljare

Efter nästan två veckor i Europa är jag nu tillbaks i Mumbai sen några dagar. Det var underbart att vara hemma, att bo på Värmdö och träffa Alexander. Underbart att handla på Ica och andas frisk (om än väldigt kall!) höstluft. Det är hemma. Men mitt liv är inte där just nu. Det är här i Mumbai. Här är vår vardag med skola och jobb. Här måste vi handla och gå till doktorn, umgås och trivas. Men jag har inte vant mig vid det än, så när jag landade på Chhattrapathi Shivaji i måndags natt kändes det lite märkligt. Och dagen efter hade jag lite Sverige-baksmälla. Men efter ett tag, när jag träffat omtänksamma Anand, känt de varma vindarna mot kinden, träffat några av de underbart trevliga personerna på skolan började det gå över. Det tar tid att vänja sig vid nya miljöer och nya sammanhang. Det tog tid i Sydafrika också, men det glömmer man så lätt sen när man känner sig hemma och allt blir vardag. Och det kommer att ta tid här också, även om jag tycker att det gått lite lättare än fö