Det är aldrig tyst i Mumbai

Klockan 5:30 vaknar jag av minareten. Den ligger visserligen ett par kilometer bort, men jag brukar ändå alltid vakna till av den mässande, halvt melodiösa böneutroparen. I början irriterade det mig, men nu tänker jag bara vad skönt, jag kan sova två timmar till ;) Stämman från minareten hörs ett antal gånger till under dagen, men då tränger den inte igenom på samma sätt. Det är nämligen fullt av andra ljud som fyller staden. I stadsdelen BKC där vi bor, är det nästan tyst under natten, men det är inte det vanliga. Det är nämligen aldrig tyst i Mumbai.

Mest påtagligt överallt är förstås alla fordon; bilar, taxi, mopeder och inte minst tuc-tucs. Och alla tutar! Hela tiden!! Inte bara för att något annat fordon skall flytta på sig eller att det är fara å färde, utan för att det är en väldigt dålig vana. Det är liksom ett sätt att göra sig hörd på gatorna. Tut-tut, här kommer jag!! Väldigt tröttsamt. Våra chaufförer är väluppfostrade och tutar aldrig, förutom om det är en trafikfara på gång. De blinkar med ljuset om de behöver påkalla uppmärksamhet.

Sen är det ljudet från kråkorna. De finns överallt, i hela Mumbai. De sitter på vår balkong och kraxar hela dagarna. Det är även gott om rovfåglar (antagligen för att det är väldigt gott om råttor också), men de låter inte lika mycket som kråkorna. Vanligt fågelkvitter hör vi så gott som aldrig om man inte åker utanför stan. Tur att jag har min köksklocka med svenska fågelljud varje hel timme. Gatuhundarna hörs också bra runt kvarteren där vi bor, gärna på nätterna.

Byggljud är vi också vana vid. Det byggs mycket runtomkring i BKC och andra stadsdelar. I perioder bankas och borras det hela dagarna i vår byggnad och det låter som att det är inne i vår lägenhet. Det vänjer man sig vid.

Nu under festivalsäsongen (ja, den håller på hela hösten) så har de hög musik från antingen hotellet bredvid eller från någon fest i närheten stort sätt varenda kväll. Musiken från hotellet är ganska trevlig underhållning för det mesta, så det gör inte så mycket. Och de slutar alltid klockan tio.

 

 

Och så minareterna då. Det finns av förklarliga skäl ganska gott om moskéer i Mumbai och alla har sina egna böneutrop fem gånger om dagen. Den som vi hör från oss låter hemtrevlig och stör mig som sagt inte alls längre. En tysk väninna berättade att hennes barn hade frågat varför de sjunger opera hela tiden. Däremot finns det en minaret precis bredvid Waterstones club där vi brukar hänga på helgerna. Mitt på dagen drar den igång och den verkar ha helt nya högtalare av volymen att döma och stämman låter extremt arg och mässande, inte alls likt opera. Patrik blir speciellt irriterad när han råkar spela tennis just som det är tid för böneutrop. Men man vänjer sig. Eller i alla fall nästan. De flesta ljud blir så småningom bara bakgrundsljud. Men när jag kommer hem till Värmdö tycker jag att det är så tyst så att jag tror att jag har fel på hörseln.