Personliga möten i slummen
I helgen besökte vi ett av världens största slum-områden, Dharavi. Det ligger bara ca tio minuter från där vi bor och breder ut sig mellan två stora järnvägslinjer. Förmodligen bor det ca 1 miljon människor här på en yta av bara lite mer än 2 kvadratkilometer, vilket gör Dharavi till världens mest tätbefolkade plats. Här bor både hinduer och muslimer och alla trängs i en enda stor smältdegel och lever sida vid sida. Om du ser en get, så vet du att du är bland muslimer och ser du ett litet färgglatt tempel är det hinduiska kvarter. Och på de bestämda klockslagen så hör man böneutropen från en minaret i närheten.
Vi hade förmånen att få åka hit med vår chaufför Laxman som privat guide. Han är född, uppvuxen och bor här, liksom de flesta i hans familj. Och det blev ett så trevligt och fint besök i denna stökiga, trånga och smutsiga stadsdel!
Till min förtjusning började vi i den del där krukmakarna håller till. Överallt var det små workshops med ler-gjutning, drejning och glasering. I huvudsak kvinnor satt på marken och i de små gränderna och polerade och glaserade allt från små dekorativa kärl till krukor. I en gränd så knådade en gammal kvinna en stor lerhög med fötterna. Inte så dum metod, det är ju ett tungt jobb. Framför allt använder de terrakotta-lera. Jag köpte tre pyttesmå dekorativt gjutna kärl. Dessa används i hemma-templen för oljor och annat som skänks till gudarna. En väldigt vanlig symbol i dessa små kärl är svastikan, men även om det är en gammal hinduisk och asiatisk symbol som betyder lyckobringare på sanskrit, tycker jag jag att känns det svårt att se den överallt. Så mina små kärl fick bli med andra symboler.
Laxman visade vägen genom de smala små gränderna där stora brännugnar trängdes med små butiker, matställen och bostäder. Smutsiga men glada barn sprang överallt, medan de slöa gatuhundarna mest låg och sov. Husen är i sten och flera våningar höga och skiljer sig från de sydafrikanska shacken på så sätt. Inte alls lika mycket korrugerad plåt här. Vissa gränder var inte mer än en knapp meter breda och tittade man upp såg man ett imponerade virr-varr av elledningar. Men vilket kaos det måste ha varit här när monsunen drog in förra veckan! De måste ha haft vatten upp till midjan i husen på nedre plan. Så mycket måste ha blivit förstört. Det var ju fortfarande lerigt och smutsigt överallt. Man försåt verkligen att hygienen blir ett stort bekymmer och att sjukdomar sprider sig.
Höjdpunkten var att vi fick besöka Laxmans föräldrar. De bor i en del av Dharavi med lite bättre fastigheter, riktiga lägenhetshus med motorcykelparkering utanför och hiss. Det är bostadsrätter som är standardiserade i storlek och påminner om ett studentrum. Ett rum, ett litet kök och ett pyttelitet badrum, kanske 12-15 kvadrat. I ett grönmålat och prydligt rum med tillhörande kök bor Laxmans föräldrar, men också hans bror med fru och barn samt ytterligare ett antal familjemedlemmar. Jag tror han sa att de totalt bor åtta personer på denna lilla yta. I hörnet på väggen hängde familjens lilla tempel och alla ytor både högt och lågt var utnyttjade för att förvara saker. Laxmans mamma och pappa bjöd på ett varmt välkomnande och de uppskattade vårt besök, även om de inte talar engelska. Laxman tyckte om att vi ville komma och se deras hem. Personliga kontakter är viktigt i den indiska kulturen, så jag tror att det betyder mycket för Laxman att få visa vem han jobbar för. Tack vare en takfläkt var miljön inne ganska behaglig, trots att det är så varmt och fuktigt ute. Laxman själv har flyttat till en annan lägenhet i närheten, där han bor med sin familj och bl.a. en farbror. Vi besökte också hans svärmor som bodde i en liknande lägenhet i en annan fastighet. Även där blev vi varmt välkomnade och bjudna på mango-juice. Och Laxman tog kort överallt! Han berättade också att hans pappa arbetat vid järnvägen och nu lever föräldrarna på hans pension.
Nästa besök var i en liten väsk-fabrik. Laxmans barndomsvän har en liten fabrik som syr väskor i konstläder. I ett kvarter klättrade vi uppför en smal stege och på andra våningen satt 10-12 arbetare och tillverkade väskor. Med våra mått mätt undermåliga arbetsförhållanden men med all säkerhet långt ifrån de värsta här. Vi sa att vi var mer intresserade av varor i riktigt läder, och Laxmans kompis berättade att konstläder blir mer och mer populärt här pga bristen på ko-skinn. De slaktar ju inga kor i den här delstaten. Men annars så är det i Dharavi som den stora lädermarknaden ligger. Enligt den hinduiska traditionen så är det bara de kastlösa som får hantera skinn, så därför har läderindustrin vuxit fram här. Laxmans vän (som jag inte kommer ihåg vad han heter) tog oss till sin kompis skomakaren, en gubbe i 70-årsåldern som verkligen kunde sitt hantverk. Han gör handgjorda herr-skor i sin lilla work-shop som säljs till butiker runt om i Mumbai. Några modeller föll Patrik och pojkarna i smaken och efter en del provning, gick vi därifrån med tre par skor. Och eftersom vi var där som vänner till Laxman betalade vi inte särskilt mycket (Sebbes handgjorda läderskor med riktig sula kostade mindre än 100 kr!!!). Johannes modell fanns inte i lager, men vi la en beställning. Perfekt med en personlig skomakare för männen i min familj som har så små fötter!
Sen gjorde vi också ett besök i en läderaffär där det blev fler fina inköp. Det ligger läderbutiker längs en hel gata som säljer allt man kan tillverka i läder och flera syr upp efter beställning. Det är bara att ta dit sin favoritväska så fixar de en kopia!
Tack vara Laxman blev besöket i Dharavi en fantastisk upplevelse! Han visade med glädje och stolthet upp sin stadsdel och bjöd oss att möta sina vänner och sin familj. Alla vi mötte var vänliga och gästfria och det känns fantastiskt att få lära känna vårt nya land på riktigt.
Vi hade förmånen att få åka hit med vår chaufför Laxman som privat guide. Han är född, uppvuxen och bor här, liksom de flesta i hans familj. Och det blev ett så trevligt och fint besök i denna stökiga, trånga och smutsiga stadsdel!
Till min förtjusning började vi i den del där krukmakarna håller till. Överallt var det små workshops med ler-gjutning, drejning och glasering. I huvudsak kvinnor satt på marken och i de små gränderna och polerade och glaserade allt från små dekorativa kärl till krukor. I en gränd så knådade en gammal kvinna en stor lerhög med fötterna. Inte så dum metod, det är ju ett tungt jobb. Framför allt använder de terrakotta-lera. Jag köpte tre pyttesmå dekorativt gjutna kärl. Dessa används i hemma-templen för oljor och annat som skänks till gudarna. En väldigt vanlig symbol i dessa små kärl är svastikan, men även om det är en gammal hinduisk och asiatisk symbol som betyder lyckobringare på sanskrit, tycker jag jag att känns det svårt att se den överallt. Så mina små kärl fick bli med andra symboler.
Laxman visade vägen genom de smala små gränderna där stora brännugnar trängdes med små butiker, matställen och bostäder. Smutsiga men glada barn sprang överallt, medan de slöa gatuhundarna mest låg och sov. Husen är i sten och flera våningar höga och skiljer sig från de sydafrikanska shacken på så sätt. Inte alls lika mycket korrugerad plåt här. Vissa gränder var inte mer än en knapp meter breda och tittade man upp såg man ett imponerade virr-varr av elledningar. Men vilket kaos det måste ha varit här när monsunen drog in förra veckan! De måste ha haft vatten upp till midjan i husen på nedre plan. Så mycket måste ha blivit förstört. Det var ju fortfarande lerigt och smutsigt överallt. Man försåt verkligen att hygienen blir ett stort bekymmer och att sjukdomar sprider sig.
Höjdpunkten var att vi fick besöka Laxmans föräldrar. De bor i en del av Dharavi med lite bättre fastigheter, riktiga lägenhetshus med motorcykelparkering utanför och hiss. Det är bostadsrätter som är standardiserade i storlek och påminner om ett studentrum. Ett rum, ett litet kök och ett pyttelitet badrum, kanske 12-15 kvadrat. I ett grönmålat och prydligt rum med tillhörande kök bor Laxmans föräldrar, men också hans bror med fru och barn samt ytterligare ett antal familjemedlemmar. Jag tror han sa att de totalt bor åtta personer på denna lilla yta. I hörnet på väggen hängde familjens lilla tempel och alla ytor både högt och lågt var utnyttjade för att förvara saker. Laxmans mamma och pappa bjöd på ett varmt välkomnande och de uppskattade vårt besök, även om de inte talar engelska. Laxman tyckte om att vi ville komma och se deras hem. Personliga kontakter är viktigt i den indiska kulturen, så jag tror att det betyder mycket för Laxman att få visa vem han jobbar för. Tack vare en takfläkt var miljön inne ganska behaglig, trots att det är så varmt och fuktigt ute. Laxman själv har flyttat till en annan lägenhet i närheten, där han bor med sin familj och bl.a. en farbror. Vi besökte också hans svärmor som bodde i en liknande lägenhet i en annan fastighet. Även där blev vi varmt välkomnade och bjudna på mango-juice. Och Laxman tog kort överallt! Han berättade också att hans pappa arbetat vid järnvägen och nu lever föräldrarna på hans pension.
Nästa besök var i en liten väsk-fabrik. Laxmans barndomsvän har en liten fabrik som syr väskor i konstläder. I ett kvarter klättrade vi uppför en smal stege och på andra våningen satt 10-12 arbetare och tillverkade väskor. Med våra mått mätt undermåliga arbetsförhållanden men med all säkerhet långt ifrån de värsta här. Vi sa att vi var mer intresserade av varor i riktigt läder, och Laxmans kompis berättade att konstläder blir mer och mer populärt här pga bristen på ko-skinn. De slaktar ju inga kor i den här delstaten. Men annars så är det i Dharavi som den stora lädermarknaden ligger. Enligt den hinduiska traditionen så är det bara de kastlösa som får hantera skinn, så därför har läderindustrin vuxit fram här. Laxmans vän (som jag inte kommer ihåg vad han heter) tog oss till sin kompis skomakaren, en gubbe i 70-årsåldern som verkligen kunde sitt hantverk. Han gör handgjorda herr-skor i sin lilla work-shop som säljs till butiker runt om i Mumbai. Några modeller föll Patrik och pojkarna i smaken och efter en del provning, gick vi därifrån med tre par skor. Och eftersom vi var där som vänner till Laxman betalade vi inte särskilt mycket (Sebbes handgjorda läderskor med riktig sula kostade mindre än 100 kr!!!). Johannes modell fanns inte i lager, men vi la en beställning. Perfekt med en personlig skomakare för männen i min familj som har så små fötter!
Sen gjorde vi också ett besök i en läderaffär där det blev fler fina inköp. Det ligger läderbutiker längs en hel gata som säljer allt man kan tillverka i läder och flera syr upp efter beställning. Det är bara att ta dit sin favoritväska så fixar de en kopia!
Tack vara Laxman blev besöket i Dharavi en fantastisk upplevelse! Han visade med glädje och stolthet upp sin stadsdel och bjöd oss att möta sina vänner och sin familj. Alla vi mötte var vänliga och gästfria och det känns fantastiskt att få lära känna vårt nya land på riktigt.
Kommentarer
Skicka en kommentar