Bröllop och dålig luft i Delhi

I helgen var jag och Patrik i Delhi. Vi var bjuda på bröllopsmottagning Indian style och det kan man inte tacka nej till. Det var Patriks f.d. chef från tiden på GM i Stockholm vars son gifte sig. Vi har inte träffat honom och hans fru sen de bodde i Djursholm för ca 10 år sen, men när han såg att vi flyttat till Indien blev vi alltså bjudna till sonens bröllop. Vi visste inte så mycket om bröllopet, men förstod på inbjudan att bruden inte var av indisk härkomst. Jag rådfrågade vänner och Patriks sekreterare angående klädsel och gick efter råd till en typisk indisk affär för festkläder. Och festkläder här är verkligen festkläder. Det är glitter och tyll och massor, massor av tyg! Kände mig ganska osäker på vad jag egentligen skulle ha på mig, men efter att ha läst på och fått råd så visst jag i alla fall att svart eller vitt inte är ok på indiska bröllop. Inte så konstigt. Eftersom det inte heller var ett hel-indiskt bröllopspar skulle en västerländsk klänning också vara ok. Men lång. Jag ville inte ha sari eftersom jag hört att i Delhi är de lite noga med vilken sari man har, var den kommer ifrån etc. Så bland alla fantastiska indiska klänningar valde jag till slut en i väldigt västerländskt snitt och inte alltför utsmyckad. Jag provade säkert tio olika klänningar i affären och försäljaren tyckte nog att det var lite ynkligt att jag bara köpte en. Ska man på indiskt bröllop så brukar man skaffa en hel uppsättning kläder, men vi skulle ju bara på en av festligheterna.

Det är bröllopstider i Indien så här års, så alla stora hotell har bröllopsmottagningar varje helg. Den här mottagningen var också på ett stort hotell och de hade dukat upp i hotellets trädgård. Hela inramningen var väldigt trevlig och maten var fantastisk. Det var ett mingelparty, vilket är det vanliga här. Vi kände ju ingen, trodde vi, förutom brudgummens föräldrar, men Patrik stötte på två kollegor här från Indien. En av de, en äldre herre från norr om Delhi har en kompis i Hedemora. En indier som amputerat benet och kommit till Sverige för rehabilitering för flera år sen. Han var f.d. elitidrottare och blev svensk medborgare och tävlade för Sverige i Paralympics. Världen är liten.

Jag kunde förstås inte se mig mätt på alla fantastiskt klädda gäster, men tyvärr var det svårt att få fina foton i natten.

När vi ändå var i Delhi passade vi på att se två sevärdheter, Humayuns Tomb från 1500-talet och Red Fort från 1500- och 1600-talet. Båda fantastiskt välbevarade och sevärda. Vi åkte direkt till Humayuns tomb när vi landade och jag förvånades av lugnet och stillheten. Det ligger i en stor, vacker park med gröna gräsmattor och det var så tyst och fridfullt jämfört med Mumbai, även om den ligger ganska centralt. Vi såg och hörde fågelkvitter, i Mumbai hör vi bara kråkor. Himlen var förvånansvärt blå denna dag, men annars är det sorgligt dålig luft i Delhi. Den här helgen var det ändå inte alls lika illa som för bara två veckor sen då det var all-time-high. Men vi kände verkligen av det och jag valde till slut att sätta på mig ett munskydd (som nog inte skyddade alls, men det kändes lite bättre i alla fall). Det sticker i ögonen och gör ont i bröstet. Man får liksom en metallisk känsla i hela inandnings-systemet vilket gör att man försöker andas in så lite luft som möjligt. Det i sin tur leder till huvudvärk eftersom man får för lite syre i kroppen och hjärnan. Förfärligt. Det är svårt att förstå hur människor kan leva i en sån miljö, men många, många miljoner gör ju det.

Red Fort är imponerande och kanske Delhis mest besökta sevärdhet. Premiärministern brukar hålla sina tal till nationen här. Det byggdes av en mongolisk kejsare när han flyttade huvudstaden från Agra till Delhi. Det är som en hel stad med flera palats (Taj) och andra byggnader. Om det inte varit för den förskräckliga luften skulle det varit mer än njutbart.

Så ett kort men innehållsrikt besök i Delhi. Mitt intryck är att Delhi är mera Indien än Mumbai, även om det inte är riktigt lika trångt. Det är inte samma kosmopolitiska smältdegel som Mumbai som ändå har ganska många västerländska inslag. Cykel-riskshor är vanliga, de finns inte längre i Mumbai. Och de pratar generellt sett sämre engelska än i Mumbai. Det dröjer nog tills jag åker tillbaks till Delhi, luften måste vara bättre nästa gång. Och så ska jag köpa riktiga masker, eftersom jag nu är sorgligt medveten om att jag bor i Asien.