Registrering för utlänningar
I torsdags var vi för andra gången på den indiska myndigheten för registrering av utlänningar, Foreign Regional Registration Office, vanligen benämn FRRO. Man måste registrera sig här senat två veckor efter att man anlänt till landet, och sen varje gång man byter adress eller söker nytt visum en gång om året. Så det lär bli några turer hit.
Stället ligger i södra, centrala Mumbai i en byggnad som liksom de flesta här har sett sina bästa dagar. Charmigt bedagad alltså. Och utmed gatan utanför har några invånare slagit ner sina bopålar och byggt sig små, mycket enkla och rudimentära hus. Tvätten hänger på tork och grytan kokar över öppen eld. Ganska hemtrevligt med andra ord!
VW har en konsult som hjälper till med hela proceduren för att det skall gå så smidigt som möjligt (läs vem som bör mutas). Det är massor med papper som skall vara med, så det är såklart ganska skönt att få hjälp så att det blir rätt. Precis som i Afrika är det här med papper, byråkrati, massor av stämplar och underskrifter melodin. Än så länge har vi inte råkat ut för "missing-document"-syndromet här. Vi får väl se hur det blir när vi skall förnya våra visum om ett år.
Klockan nio när de öppnar var vi på plats. Först väntar man i bilen tills konsult-gubben säger till. Sen väntar man utanför en stund tills man blir tillsagd att gå in genom dörren. Då väntar man en stund där tills man blir uppropad och skriver in sig. Sen får man gå upp till översta våningen där utlänningar registrerar sig. Då väntar man först i ett rum som är en lång korridor (med stolar), sen när man har klarat av den kön kommer man in i själva väntrummet. Där blir man uppropad efter någon form av turordning (inte omöjligt att konsult-farbrorn haft sitt finger med i spelet även här, för vi behöver inte vänta så länge). Och då går det till så att Patrik får gå in först och sen vi en och en åt gången. I själva registreringsrummet jobbar ett tiotal tjänstemän med att registrera. Vi träffar tydligen alltid samma gubbe (förmodligen en av de mutbara). I hörnet sitter chefen och övervakar det hela. Alla har arbetsuniform som för kvinnorna innebär en klädsam sari i blått mönster. Männen har slipsar i samma tyg. Helt plötsligt öppnar en kvinna dörren och då reser sig alla upp. Big boss förklarar Patrik, då reser man sig upp. Vad hon ville förstod jag naturligtvis inte.
Jag smygfotade lite, eftersom fotografering naturligtvis inte är tillåtet. Och indiska myndighetspersoner är rätt så bistra. Så man gör lätt som de säger. Men den här gången behövdes bara tre signaturer. Förra gången var det minst 20. Men nu finns vi i alla system enligt konstens alla regler!
Stället ligger i södra, centrala Mumbai i en byggnad som liksom de flesta här har sett sina bästa dagar. Charmigt bedagad alltså. Och utmed gatan utanför har några invånare slagit ner sina bopålar och byggt sig små, mycket enkla och rudimentära hus. Tvätten hänger på tork och grytan kokar över öppen eld. Ganska hemtrevligt med andra ord!
VW har en konsult som hjälper till med hela proceduren för att det skall gå så smidigt som möjligt (läs vem som bör mutas). Det är massor med papper som skall vara med, så det är såklart ganska skönt att få hjälp så att det blir rätt. Precis som i Afrika är det här med papper, byråkrati, massor av stämplar och underskrifter melodin. Än så länge har vi inte råkat ut för "missing-document"-syndromet här. Vi får väl se hur det blir när vi skall förnya våra visum om ett år.
Klockan nio när de öppnar var vi på plats. Först väntar man i bilen tills konsult-gubben säger till. Sen väntar man utanför en stund tills man blir tillsagd att gå in genom dörren. Då väntar man en stund där tills man blir uppropad och skriver in sig. Sen får man gå upp till översta våningen där utlänningar registrerar sig. Då väntar man först i ett rum som är en lång korridor (med stolar), sen när man har klarat av den kön kommer man in i själva väntrummet. Där blir man uppropad efter någon form av turordning (inte omöjligt att konsult-farbrorn haft sitt finger med i spelet även här, för vi behöver inte vänta så länge). Och då går det till så att Patrik får gå in först och sen vi en och en åt gången. I själva registreringsrummet jobbar ett tiotal tjänstemän med att registrera. Vi träffar tydligen alltid samma gubbe (förmodligen en av de mutbara). I hörnet sitter chefen och övervakar det hela. Alla har arbetsuniform som för kvinnorna innebär en klädsam sari i blått mönster. Männen har slipsar i samma tyg. Helt plötsligt öppnar en kvinna dörren och då reser sig alla upp. Big boss förklarar Patrik, då reser man sig upp. Vad hon ville förstod jag naturligtvis inte.
Jag smygfotade lite, eftersom fotografering naturligtvis inte är tillåtet. Och indiska myndighetspersoner är rätt så bistra. Så man gör lätt som de säger. Men den här gången behövdes bara tre signaturer. Förra gången var det minst 20. Men nu finns vi i alla system enligt konstens alla regler!
Kommentarer
Skicka en kommentar