Bröllop och ny sari
I lördags var det dags för bröllop igen, för andra gången sen vi flyttade till Indien. En yngre kollega till Patrik överlämnade en vacker inbjudan där hans föräldrar bjöd in oss till festligheterna, både själva vigseln och mottagningen efteråt. Efter att ha konsulterat Patriks sekreterare förstod vi att detta skulle bli ett traditionellt hinduiskt bröllop och att därför indiska festkläder var att föredra. Inte mig emot! Jag åkte och köpte mig en ny sari, lite mer festbetonad en den jag hade sen innan. Roligt! Det är alltid roligt att prova saris, expediterna virar in och veckar och man blir lätt betraktad när man som västerlänning provar saris i en indisk affär. Jag valde en i blått med guldbroderier i chanderi silk (blandning mellan bomull och siden, vävd och lätt transparent).
En sari köper du i 6,5 meters osytt tyg där ungefär 80 cm skall tas av för själva blusen som du låter sy upp. Sen skall man också sy i en fåll längs med nederkanten för att skydda sarin när man går. Jag skulle naturligtvis ha kunnat göra detta själv, men nu vet jag ett ställe där de gör det för 90 rupies och jag tycker det är väldigt charmigt att åka dit. Ett pyttelitet ställe med en skräddare vid en gammal symaskin där man kan få sin sari sydd och där de också säljer de matchande underkjolarna som man skall ha till. Det finns tyg och underkjolar i hundratals nyanser, allt för att kunna matcha vilken sari som helst. Jag köpte också en färdigsydd sari-blus som matchade. Min väninna tog mig hit första gången, men nu hittar jag själv och känner mig nöjd när jag kan kommunicera med de indiska herrarna om vad jag vill få gjort utan att de pratar särskilt bra engelska.
När det var dags för bröllopet bad jag min granne och vän Asha att hjälpa mig klä på mig sarin. Jag hade nog kunnat klara det själv med instruktion från Yotube, men hon gör det förstås mycket bättre och får till draperingar och veck på rätt ställen. Vi diskuterade lite angående hur mycket av magen som skall visas, och Asha hävdade att jag som är så smärt (nej, inte om magen!) nog kunde visa lite mer, men det känns ju väldigt udda. Indier älskar att visa upp sina magar, och de är i regel inte särskilt smärta. Asha hjälpte mig också med små detaljer, som en liten pärlbroderad väska och en bindi i pannan! Jag kände mig sååå fin!!! Asha kunde också berätta vad vi skulle förvänta oss av bröllopet och var brudparet troligen kom ifrån när jag berättade vad de heter. Det är olika traditioner i olika delar av detta stora land.
Johannes följde också med för att få uppleva ett äkta indiskt bröllop, han valde att klä sig västerländskt medan Patrik tog på sin gröna kurta pyjama med Modi-väst till. Det visade sig vara helt rätt val! När vi kom fram började festligheterna redan ute på gatan med sång, dans och trumspel. Oj vad indierna gillar att festa och släppa loss! Patrik och Johannes fick rosa turbaner på huvudet, något som alla på brudgummens sida hade. Jättesnyggt! Och sen fick vi vara med i dansen och firandet. Patrik är ju som klippt och skuren för detta och hans dans-moves gör sig bättre än någonsin på ett indiskt bröllop. Jag tror han har varit Bollywood-dansare i ett tidigare liv. Johannes är något mer reserverad när det gäller dans, men jag gjorde så gott jag kunde. Det är mest att vifta lite med händer och fötter och se glad ut! Alla tar kort hela tiden och eftersom vi var de enda icke-indierna så var vi förstås populära. Alla såg till att ta hand om oss och förklara vad som hände och uppskattade att vi kommit. Festandet innan var för brudgummens sida och själv kom brudgummen ridande på häst efter alla dansande gäster. Väl framme vid ingången togs han emot att brudens familj som höll en liten cermoni för honom sittandes på kuddar på marken. Alla gäster fick röda rosor av brudens sida. Sen var det dags att ta plats i den stora "bröllops-salen", en stor gräsplan som dekorerats på indiskt vis och där sen också festen hölls.
När väl brudgummen och alla gästerna var på plats anlände den vackra bruden inburen på en traditionell brudstol. Sen vidtog vigselcermonin under en blomsterprydd baldakin med bramhiner som vigselförrättare och under släktingars överinseende. Bramhinerna rabblar en massa på sanskrit som ingen förstår och så genomgår man ett antal olika ritualer, såsom att måla brudgummens fötter med henna, att brudparet går sju gånger runt en liten eld, man binder ett tygstycke mellan brud och brudgum m.m.. Bruden får sen gömma sig under ett tygskynke där hon får röd henna målad i hårbenan av en släkting. Mot slutet så var det en ritual där gästerna kastade färgade riskorn på brudparet medan man sjöng en sorts ramsa. Den sedan kommer härifrån Maharashtra eftersom bruden är härifrån. Gäster kommer och går och sitter och pratar, får lite att äta och dricka under hela cermonin, så stämningen är väldigt uppsluppen.
Efter själva vigseln så gick de flesta för att byta om, det gjorde även Patrik. Nu åkte de indiska kläderna av och kostymen på. De flesta släktingar bytte också om från Bollywood-kläder till sina finaste saris och kostymer. Brudparet försvann också och kom inte tillbaks förrän mottagningen varit igång ett bra tag och då hade de också bytt från sina traditionella indiska bröllopskläder till mer vanliga festkläder.
Till mottagningen kom massor av nya gäster och det blev ett allmänt festmingel med stor buffe med både indisk och annan mat. Man bjöd även in alla chaufförer som väntade, så också Anand fick också lite god mat. Det bjuds alltid generöst på indiska fester. Brudparet kom tillbaks åkandes i en gammal cheva som de baxade in på gräsplanen mellan alla gäster! De placerades sen på ett podium med en gyllene soffa där alla gäster kunde passera förbi och gratulera och tacka. Jag fick många komplimanger för min sari och kände att jag var helt rätt klädd för tillfället och väldigt fin hela kvällen!
En sari köper du i 6,5 meters osytt tyg där ungefär 80 cm skall tas av för själva blusen som du låter sy upp. Sen skall man också sy i en fåll längs med nederkanten för att skydda sarin när man går. Jag skulle naturligtvis ha kunnat göra detta själv, men nu vet jag ett ställe där de gör det för 90 rupies och jag tycker det är väldigt charmigt att åka dit. Ett pyttelitet ställe med en skräddare vid en gammal symaskin där man kan få sin sari sydd och där de också säljer de matchande underkjolarna som man skall ha till. Det finns tyg och underkjolar i hundratals nyanser, allt för att kunna matcha vilken sari som helst. Jag köpte också en färdigsydd sari-blus som matchade. Min väninna tog mig hit första gången, men nu hittar jag själv och känner mig nöjd när jag kan kommunicera med de indiska herrarna om vad jag vill få gjort utan att de pratar särskilt bra engelska.
När det var dags för bröllopet bad jag min granne och vän Asha att hjälpa mig klä på mig sarin. Jag hade nog kunnat klara det själv med instruktion från Yotube, men hon gör det förstås mycket bättre och får till draperingar och veck på rätt ställen. Vi diskuterade lite angående hur mycket av magen som skall visas, och Asha hävdade att jag som är så smärt (nej, inte om magen!) nog kunde visa lite mer, men det känns ju väldigt udda. Indier älskar att visa upp sina magar, och de är i regel inte särskilt smärta. Asha hjälpte mig också med små detaljer, som en liten pärlbroderad väska och en bindi i pannan! Jag kände mig sååå fin!!! Asha kunde också berätta vad vi skulle förvänta oss av bröllopet och var brudparet troligen kom ifrån när jag berättade vad de heter. Det är olika traditioner i olika delar av detta stora land.
Johannes följde också med för att få uppleva ett äkta indiskt bröllop, han valde att klä sig västerländskt medan Patrik tog på sin gröna kurta pyjama med Modi-väst till. Det visade sig vara helt rätt val! När vi kom fram började festligheterna redan ute på gatan med sång, dans och trumspel. Oj vad indierna gillar att festa och släppa loss! Patrik och Johannes fick rosa turbaner på huvudet, något som alla på brudgummens sida hade. Jättesnyggt! Och sen fick vi vara med i dansen och firandet. Patrik är ju som klippt och skuren för detta och hans dans-moves gör sig bättre än någonsin på ett indiskt bröllop. Jag tror han har varit Bollywood-dansare i ett tidigare liv. Johannes är något mer reserverad när det gäller dans, men jag gjorde så gott jag kunde. Det är mest att vifta lite med händer och fötter och se glad ut! Alla tar kort hela tiden och eftersom vi var de enda icke-indierna så var vi förstås populära. Alla såg till att ta hand om oss och förklara vad som hände och uppskattade att vi kommit. Festandet innan var för brudgummens sida och själv kom brudgummen ridande på häst efter alla dansande gäster. Väl framme vid ingången togs han emot att brudens familj som höll en liten cermoni för honom sittandes på kuddar på marken. Alla gäster fick röda rosor av brudens sida. Sen var det dags att ta plats i den stora "bröllops-salen", en stor gräsplan som dekorerats på indiskt vis och där sen också festen hölls.
När väl brudgummen och alla gästerna var på plats anlände den vackra bruden inburen på en traditionell brudstol. Sen vidtog vigselcermonin under en blomsterprydd baldakin med bramhiner som vigselförrättare och under släktingars överinseende. Bramhinerna rabblar en massa på sanskrit som ingen förstår och så genomgår man ett antal olika ritualer, såsom att måla brudgummens fötter med henna, att brudparet går sju gånger runt en liten eld, man binder ett tygstycke mellan brud och brudgum m.m.. Bruden får sen gömma sig under ett tygskynke där hon får röd henna målad i hårbenan av en släkting. Mot slutet så var det en ritual där gästerna kastade färgade riskorn på brudparet medan man sjöng en sorts ramsa. Den sedan kommer härifrån Maharashtra eftersom bruden är härifrån. Gäster kommer och går och sitter och pratar, får lite att äta och dricka under hela cermonin, så stämningen är väldigt uppsluppen.
Efter själva vigseln så gick de flesta för att byta om, det gjorde även Patrik. Nu åkte de indiska kläderna av och kostymen på. De flesta släktingar bytte också om från Bollywood-kläder till sina finaste saris och kostymer. Brudparet försvann också och kom inte tillbaks förrän mottagningen varit igång ett bra tag och då hade de också bytt från sina traditionella indiska bröllopskläder till mer vanliga festkläder.
Till mottagningen kom massor av nya gäster och det blev ett allmänt festmingel med stor buffe med både indisk och annan mat. Man bjöd även in alla chaufförer som väntade, så också Anand fick också lite god mat. Det bjuds alltid generöst på indiska fester. Brudparet kom tillbaks åkandes i en gammal cheva som de baxade in på gräsplanen mellan alla gäster! De placerades sen på ett podium med en gyllene soffa där alla gäster kunde passera förbi och gratulera och tacka. Jag fick många komplimanger för min sari och kände att jag var helt rätt klädd för tillfället och väldigt fin hela kvällen!
Kommentarer
Skicka en kommentar